Labil men stolt
Hemma ensam. Familj borta. Familj snart inte del av vardagen längre. Att vänja sig. Dricka sitt te ensam. Vakna och vilja kliva upp. Antingen äta vitaminer eller inte, beroende av om man kommit fram till att det är nyttigt (som de säger) eller farligt (som hörts i media på sista tiden). Det här med att inte ifrågasätta sina egna beslut, bara för att det går. Om det är något jag tror på mer än noggrant övervägande är det konstant rörelse. Jag vet med mig sedan tidigare att jag alltid faller i rak nedåtgående riktning i oerhörd hastighet om jag håller mig det minsta stilla. Bildligt talat. Men det säger sig självt.
Vad nytt och glädjande då? För något glädjande finns det ju alltid - sägs det, antagligen för att det behöver sägas för att folk inte ska tro att det inte alltid finns något glädjande. Alltså följande glädjande: två nyupptäckter. Först och främst: Språktidningen. Den korsade min väg tack vare att jag har korsat Nils väg och att även tidningen korsat Nils väg och att den då korsade min väg som resultat. Fantastiskt bra grej, den där Språktidningen. Jag ska nog bli prenumerant. Något lyxigare än att prenumerera på seriösa nischade magasin finns inte. Det ska jag unna mig, ett ljus i den fattiga studentska Göteborgstillvaron. Om jag nu kommer att inneha ett brevinkast - ja, antagligen.
Sedan var det också så - det är här stoltheten kommer in - att jag spontant bestämde mig för att provläsa en svensk debutant. Just 'svensk debutant' skriker i mina öron 'pretantiöst', 'jobbigt' och till och med 'fult'. Jag ignorerade och lånade hem Reglerna av Sara Mannheimer från biblioteket. Jag ångrade mig inte ett adjektiv, kan jag med lätthet säga. Den var så in i helvete bra. Men pinsamt var att jag fick mig en tankeställare: hur viktigt är känslan av igenkännande för mig när det gäller läsning? Min förhoppning är att den inte är viktig alls, för som alla vet ska man ju läsa för att få in nya upplevelser och inte springa i ett ekorrhjul drivet utav gamla föreställningar och erfarenheter. Jag vill ju bredda mig (så jävla fult uttryck, men jag orkar inte något extravagant idag) med litteratur, och att läsa böcker som är som gamla bekanta från barndomsstaden är inte något jag ser som positivt.
Det är väl bara att hoppas på att jag inte hör till de människor jag helst inte vill vara.
Vad nytt och glädjande då? För något glädjande finns det ju alltid - sägs det, antagligen för att det behöver sägas för att folk inte ska tro att det inte alltid finns något glädjande. Alltså följande glädjande: två nyupptäckter. Först och främst: Språktidningen. Den korsade min väg tack vare att jag har korsat Nils väg och att även tidningen korsat Nils väg och att den då korsade min väg som resultat. Fantastiskt bra grej, den där Språktidningen. Jag ska nog bli prenumerant. Något lyxigare än att prenumerera på seriösa nischade magasin finns inte. Det ska jag unna mig, ett ljus i den fattiga studentska Göteborgstillvaron. Om jag nu kommer att inneha ett brevinkast - ja, antagligen.
Sedan var det också så - det är här stoltheten kommer in - att jag spontant bestämde mig för att provläsa en svensk debutant. Just 'svensk debutant' skriker i mina öron 'pretantiöst', 'jobbigt' och till och med 'fult'. Jag ignorerade och lånade hem Reglerna av Sara Mannheimer från biblioteket. Jag ångrade mig inte ett adjektiv, kan jag med lätthet säga. Den var så in i helvete bra. Men pinsamt var att jag fick mig en tankeställare: hur viktigt är känslan av igenkännande för mig när det gäller läsning? Min förhoppning är att den inte är viktig alls, för som alla vet ska man ju läsa för att få in nya upplevelser och inte springa i ett ekorrhjul drivet utav gamla föreställningar och erfarenheter. Jag vill ju bredda mig (så jävla fult uttryck, men jag orkar inte något extravagant idag) med litteratur, och att läsa böcker som är som gamla bekanta från barndomsstaden är inte något jag ser som positivt.
Det är väl bara att hoppas på att jag inte hör till de människor jag helst inte vill vara.
Kommentarer
Trackback