Linnéa Wigforss

Via aktivt val och handling har jag gjort mig själv mindre skamsen. Det hände när jag hoppade av en hållplats för tidigt igår. Jag vet inte varför jag lät bli att försäkra mig om att jag verkligen var framme; jag såg inte ens upp utan bara sprang av vagnen när den stannade. Jag antar att stolthet var vad som hindrade mig från att hoppa på den direkt igen. Det vore att avslöja sig som icke-ursprunglig göteborgare och det vore ju helt fel, eftersom jag ju är ursprunglig göteborgare, bara en ovan sådan. Men tack vare att jag gjorde så här fick jag upptäcka mig själv i en helt ny situation.

När jag stod på fel hållplats passade jag på att njuta av kraftledningarna, betongen, asparna och plexiglaset. Det var helt trevligt. Min kropp var slut, jag hade tränat - och hjärnan på topp. En man med svart maffig rastakrona frågade tjejen på bänken: "Får jag låna din telefon och ringa min bror?" Hon sa att hon hade slut på pengar. Definitivt ljög hon när hon sa det. Det är standard att ljuga inför främlingar. Med hennes svar insåg jag att han skulle fråga mig också, eftersom jag var den enda personen där förutom dessa två. Standard är att då hitta på en ny lögn, exempelvis "Nej, jag har glömt min telefon hemma." Varför både vara ohjälpsam och lögnaktig? Varför inte svara "Nej, jag lånar inte ut min telefon till främlingar." Det ruttna är att vi både skäms över att vi inte hjälper till, samtidigt som vi tycker att personen som ber om hjälp är en jävla idiot. Så jag bestämde mig för att prova livet en aning. Jag lät honom låna min telefon, inte på grund av moderlig affektion eller på grund av rädsla och skam, utan för att det vore intressant att bryta denna sociala kod. Så han ringde sin bror.

Vad gör man en ledig fredag i Göteborg, helgen innan framtiden börjar? Jag och Kristin ska ta en sväng förbi Gudrun och Monki på Södra Larmgatan och sen fortsätta vår spårvagnsfärd till HAVET.