Med kalla fötter

Den bittraste person jag känner är jag själv. Och jag är arton år. Något är fel. Trots alla trevliga stunder, mysiga människor, bra böcker och goda maträtter som får glida ned i strupen är jag alltjämt oftast bitter. Mitt hopp vill liksom inte. Allt hade varit så enkelt om jag inte hade gett mig in på att göra det-jag-tror-att-jag-innerst-inne-verkligen-vill-grejen: plugga litteratur. Om jag istället hade valt förstahandsval ekonomprogram, eller ännu hellre politices kandidat i Lund hade dessa hemska rysningar av onyttighet inte drabbat mig. Om jag blir arbetslös får jag skylla mig själv för att jag är så enfaldigt dum att tro att jag kan få leva och vara glad utan att bidra till den kapitalistiska samhällsnyttan. Att leva som oproducerande enhet är en omöjlighet - jag är inte omedveten om det. Det är ju också därför jag vill satsa på den underbara svårdefinierade KULTUREN, men det är också därför jag för alltid kommer att förföljas av onyttighetskänslorna.

Tänk att få praktik och samtidigt behöva jobba extra på ett skitjobb. Trots 180 hp i bagaget. Mina kunskaper som inte kommer att kunna tillämpas på den vanliga Svensson. Mina kunskaper som bara kommer att vara min snuttefilt i mörkret men aldrig mitt lönebesked i brevinkastet. Världen är inte snäll. Jag kommer inte att våga.

Kommentarer

Kommentera som fan, s'il vous plaît:

Namn:
Kom ihåg vem jag är

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback