Husvisning och avvisning
Ikväll visas innanmätet i vårt hus upp för intresserade köpare. Vi har städat. Jag har dammsugit och plockat och gnott diskbänken med svinto. Tyvärr försvann inte de bruna fläckarna från ugnsluckans insida. Nu har det gått så långt att jag inte längre vet vad mer jag kan göra renare. Ingenting reklamfilmsskiner väl direkt, men ingenting går heller att klandra för att vara smutsigt. Sen tog jag en paus och tog på mig en prenumeration av Språktidningen. Den kommer att göra bra saker med mig.
Jag längtar efter (läs inte mer) att ha man, barn, hus, katt. Jag vill verkligen inte längta efter att ha man, barn, hus, katt. Eftersom jag verkligen inte vill, tror jag att det bara är en fix idé som dykt upp på grund av olika faktorer. En orsak är väl den ofta nämnda biologiska klockan, en annan den mytbild som finns i vår kultur om att familjeliv = trygghet, en tredje att jag är så orolig inför allt odefinierat och är det något som Svenssonliv inte är så är det odefinierat. Det är högst tydligt, åtminstone för alla som drömmer om det, vad ett sådant liv innebär och hur man upplever det. Nu är det ju så att jag gärna vill uppleva åren mellan 20 och 30 barnfria, men det hindrar mig inte från att oroa mig över hur det kommer att bli.
Visst vore det väl skönt att bara helt plötsligt befinna sig i åldern 43? Där sitter jag vid matbordet vid sjutiden med resten av medlemmarna av familjen: tre kids och en man. Maten är lagad, inte av mig. Jag har kommit hem från jobbet som oarbetslös och välbetald (nu drömmer jag lite väl hårt) kulturjournalist och vi diskuterar olika roliga ämnen tillsammans, hela familjen, och dessutom smakar maten jävligt gott. Senare på kvällen sitter jag och läser med en katt i knät. Och om mitt hår hellre vill börja bli lite vackert grått än evigt råttfärgat skulle jag inte klaga.
Men no way att allt detta går att njuta av, om vägen dit inte har avverkats. Och allt det där vill jag inte 'ha'. Det där är fusk. Jag vill egentligen inte hoppa över ett endaste ögonblick av mitt liv, det ska vara en linjär ekvation som jag själv hjälper uppåt. Så jag slåss med det som är rädsla och osäkerhet. Jag hoppas att jag slipper offra viktiga saker i fighten, men risken finns att man måste offra en hel del.
Men det är nog värt det i slutändan.
Och tydligen är jag i fas med Bodil Malmsten just nu, läs i inlägget Fragment. Hon citerar I'm not there precis efter att jag sett den, jag läser hennes inlägg medan jag själv lyssnar på Dylan och vad gjorde jag igår om inte beställde The Last Waltz med The Band. Ett sammanträffande som inte roar någon annan än mig själv, men det ska noteras ändå.
Jag längtar efter (läs inte mer) att ha man, barn, hus, katt. Jag vill verkligen inte längta efter att ha man, barn, hus, katt. Eftersom jag verkligen inte vill, tror jag att det bara är en fix idé som dykt upp på grund av olika faktorer. En orsak är väl den ofta nämnda biologiska klockan, en annan den mytbild som finns i vår kultur om att familjeliv = trygghet, en tredje att jag är så orolig inför allt odefinierat och är det något som Svenssonliv inte är så är det odefinierat. Det är högst tydligt, åtminstone för alla som drömmer om det, vad ett sådant liv innebär och hur man upplever det. Nu är det ju så att jag gärna vill uppleva åren mellan 20 och 30 barnfria, men det hindrar mig inte från att oroa mig över hur det kommer att bli.
Visst vore det väl skönt att bara helt plötsligt befinna sig i åldern 43? Där sitter jag vid matbordet vid sjutiden med resten av medlemmarna av familjen: tre kids och en man. Maten är lagad, inte av mig. Jag har kommit hem från jobbet som oarbetslös och välbetald (nu drömmer jag lite väl hårt) kulturjournalist och vi diskuterar olika roliga ämnen tillsammans, hela familjen, och dessutom smakar maten jävligt gott. Senare på kvällen sitter jag och läser med en katt i knät. Och om mitt hår hellre vill börja bli lite vackert grått än evigt råttfärgat skulle jag inte klaga.
Men no way att allt detta går att njuta av, om vägen dit inte har avverkats. Och allt det där vill jag inte 'ha'. Det där är fusk. Jag vill egentligen inte hoppa över ett endaste ögonblick av mitt liv, det ska vara en linjär ekvation som jag själv hjälper uppåt. Så jag slåss med det som är rädsla och osäkerhet. Jag hoppas att jag slipper offra viktiga saker i fighten, men risken finns att man måste offra en hel del.
Men det är nog värt det i slutändan.
Och tydligen är jag i fas med Bodil Malmsten just nu, läs i inlägget Fragment. Hon citerar I'm not there precis efter att jag sett den, jag läser hennes inlägg medan jag själv lyssnar på Dylan och vad gjorde jag igår om inte beställde The Last Waltz med The Band. Ett sammanträffande som inte roar någon annan än mig själv, men det ska noteras ändå.
Kommentarer
Trackback