Förevigad i pippiperuk
Jag har precis kommit hem från min första ensamhetsdag i Göteborg stad. Förutom åtskilliga minuter promenerandes och spårvagnsåkandes blev jag överraskad av en snygg student som ville fotografera mig. Jag var först tveksam, men när han sa att jag skulle ha en pippiperuk på huvudet var det solklart; självklart skulle jag fotograferas. Ni kan ju leta på internet efter en smått fuktig och förvånad och relativt nyfriserad Linnéa i pippiperuk.
Det var meningen att jag skulle hitta sugproppskrokar och TV-kanna efter att jag efter konstens alla regler blivit medlem i FFS och dubbelkollat att jag verkligen var registrerad vid litteraturvetenskapliga institutionen. Allt det akademiska var förvånansvärt enkelt och trevligt alltsammans, men att hitta krokar och kanna var ju som förgjort. När man inte vet något ska man inte heller chansa: så är verkligheten i en storstad. "Göteborg är en storstad som känns som en småstad" sägs det - så fan heller! Ingen småstad har ett Åhlens lika stort som en våning i Kupolen. Eller ett Duka som Liljeqvistska parken. Jag gick helt enkelt vilse i kommersialismdjungeln och kom hem tomhänt. Inga krokar, ingen kanna. Vad jag behöver göra är att kolla upp alla nödvändiga butiker på Eniro, markera de på en karta och rita upp lämpliga vägar. Spårvagnarna går ju titt som tätt, dä ä bar å åk.
Jag lider av lägenhetsexibitionism. Kristin och jag har gjort så väldigt fint i vårt place på två rum och kök. Det måste skådas! Det är så mysigt att liksom bygga bo, jag känner mig som en svala som mödosamt gör sitt eget hem med spott och kvistar. Jag undrar vad som i mitt fall är spott och vad som är kvistar.
Statyn vid Näckrosdammen vackert utsmyckad.