Linnéa Wigforss

Jag cyklade till stan och postade de nio gratis flyttkort jag fått. Plötsligt kände jag mig mer social än vad jag känt mig på hela sommaren. Men jag hade ingen att rikta allt det här emot, ingen förutom mig själv - och det var jättebra. Jag hade så trevligt. Jag satt på Speaker's Corner (tänkte att det var ett passande ställe) med blicken på Jussi Björlings frackprydda rumpa och pratade ett tag med Kristin som idag hade tillbringat 8,25 (eller var det 8,75?) timmar på tåg. (Jag blev hemskt avundsjuk.) Just då blev jag plötsligt skarpt medveten om omgivningen, om mitt välbekanta Borlänge, fast att jag pratade med någon som inte befann sig där.

Plötsligt kändes det som om mitt jag inte svävade fritt i luften längre utan stod på toppen av en pyramid. Jag älskade det. Jag kunde stå på min existens, allt jag någonsin varit, och känna lycka. Jag gick på biblioteket. Där blev jag uppraggad av en engelsktalande man men jag avböjde att "go out for a drink". Då jag ändå är en fasansfullt fåfäng person var det en bekräftelse eftersom det betydde att folk faktiskt inte bara ser mig och ignorerar mig utan ser mig och tänker "aha, en annan person". Det är inte självklart för mig. Så dum är jag, att jag inte blir medveten om det förrän en främling talar till mig. På engelska. Förresten är det andra dagen i rad jag pratar engelska med en främling på biblioteket. Bibliotek är fantastiska ställen. Innan jag gick därifrån tog jag fram Michel Houellebecqs La Possibilité d'Une Île och kände litterär lycka pussa mig på munnen. Sen åkte jag till Vattenparken och umgicks med John Frusciante och var lycklig.