Linnéa Wigforss

Kvällstid, i vanliga fall relativt nära sovtid, och nu med tanke på denna förkylning jag drabbats av, verkligen dags för att vila. Jag borde åtminstone vilja göra det, men - nej. Jag vill inte sova, eller vila, eller läsa, eller göra något.

Och imorgon behöver jag sjukanmäla mig till jobbet. Det känns verkligen inte alls bra någonstans. Det är jätteskönt att inte jobba, men faktiskt - har jag något bättre för mig? Speciellt i ett tillstånd som detta har jag faktiskt inte det - inte förmåga att uträtta, vara, vila, bli bättre. Så jag skulle lika gärna kunna jobba på torsdag, MEN;
jag måste sjukanmäla mig på torsdag för jobbets skull.
För att;
ifall jag inte sjukanmäler mig då kommer jag att bli ännu sjukare, garanterat - det blir man - och då skulle min feber bli högre än nu och min tid för tillfriskning skulle bli lääääängre. Så jag skulle missa att jobba lördag, söndag. Det skulle inte sitta så fint. Pengarna är ingen egentlig fara, men man sjukanmäler sig inte en hel jävla massa - det är dåligt. Så därför får jag sjukanmäla mig till torsdag och hoppas på att jag kan jobba på lördag och söndag. Annars är ju allt förgäves. Hur jag än gör missar jag skola, direkt efter lov och direkt in i ny period och direkt i hetluften innan den där jävla grejen jag frivilligt går med på att göra eftersom att jag tycker att den är kul. Var någonstans tycker jag egentligen det? Allt är bara prestation, hur som helst. Nu ska jag gå och prestera sömn.