Susan Sontag m.fl.
Art = a way of getting in touch with one's own insanity
Hela vår livsstil är ett hinder i sig och det vi väljer att göra (det utöver [vad vi tror är] nödvändigheter) i tron om ett hemligt "orört" inre är det som verkligen ger oss liv. Dags att ta livet tillbaka - är ingen liten kamp.
Jack Nicholson står till vänster med sin skugga delvis utanför vad fotografiet tillåter oss att se. Framför honom, snett framför, ligger några golfbollar som liknar fågelägg. Jack Nicholson är hönsmamman på Mulholland Drive, Los Angeles, 1992. Landet där allt alltid är grönt och Jack Nicholson alltid är sedd fri.
Hela vår livsstil är ett hinder i sig och det vi väljer att göra (det utöver [vad vi tror är] nödvändigheter) i tron om ett hemligt "orört" inre är det som verkligen ger oss liv. Dags att ta livet tillbaka - är ingen liten kamp.
Jack Nicholson står till vänster med sin skugga delvis utanför vad fotografiet tillåter oss att se. Framför honom, snett framför, ligger några golfbollar som liknar fågelägg. Jack Nicholson är hönsmamman på Mulholland Drive, Los Angeles, 1992. Landet där allt alltid är grönt och Jack Nicholson alltid är sedd fri.
No hablo español
Allt handlar om prestationsångest. Det är nya rön. Det lär stämma ganska bra när jag faktiskt till och med utrett saken med en innan främmande människa på biblioteket. Fast det där med allt har jag lagt till senare.
Prestationsångest fick mig att sätta mig vid datorn, att börja skriva novell, att sluta. Något annat fick mig att skriva en dikt istället, en dikt om Tony Montana (haha, haha, haha). Prestationsångesten fick mig sedan att återvända till min blogg för att förslagsvis skapa något berörande som når ut till folk, min bekantskapskrets, mina läsare. Prestationsångest för att jag hela tiden tänker på vad jag borde skriva. Prestationsångest för att jag resten av hela tiden tänker på att jag borde spela.
Ikväll återvänder jag till mina fornstora dagar, till något jag är bra på - Barbielek.
Men ibland skriver jag ju så bra. Varför är jag inte DÄR och upplever det?
Prestationsångest fick mig att sätta mig vid datorn, att börja skriva novell, att sluta. Något annat fick mig att skriva en dikt istället, en dikt om Tony Montana (haha, haha, haha). Prestationsångesten fick mig sedan att återvända till min blogg för att förslagsvis skapa något berörande som når ut till folk, min bekantskapskrets, mina läsare. Prestationsångest för att jag hela tiden tänker på vad jag borde skriva. Prestationsångest för att jag resten av hela tiden tänker på att jag borde spela.
Ikväll återvänder jag till mina fornstora dagar, till något jag är bra på - Barbielek.
Men ibland skriver jag ju så bra. Varför är jag inte DÄR och upplever det?