Linnéa Wigforss

jag är så himla rädd för nåt
och rädd blir jag för att jag inte vet vad jag är rädd för
alltså vet jag inte när det är dags att skydda sig, fly, ändra rikting, fortsätta framåt
rädd är jag säkert för att det finns så jävla mycket att vara rädd för;
imorgon
framtiden
att bli; att bli lyckad, att bli misslyckad/att se lyckad ut, att se misslyckad ut

ikväll satt jag (nästan) fyra timmar i telefon och ringde till hela jävla monopol;
narvavägen, ringvägen, strandvägen, karlavägen OCH SÅ VIDARE
på listan stod 2x Bonnier vilka kyligt avvisade mig, en Snövit, en Robert Gustafsson och en Mårten Olof Palme. Mårten Olof Palme är professor, enligt mamma.
fatta vad rädd jag är för stockholms innerstad, speciellt efter detta
för de påminner mig om lyckad/misslyckad-linjen, det finns ett förhållningssätt där
och eftersom de antagligen är de lyckade (ses som det, tror sig vara det) är jag då den misslyckade
men jag går ju bara i gymnasiet!
ja, vafan. gymnasiet ja. jag hade kunnat upptäcka en ny världsdel right now
och detta kallas identitetskris, eller? precis som allt annat, eller?

hur avskild kan man vara ifrån allt? klasskillnader, könsskillnader, åldersskillnader, känsloskillnader, bakgrundsskillnader, yrkesskillnader, levnadsskillnader.