Linnéa Wigforss

Tomas Bannerheds debutroman har hyllats i varenda recension av den jag kommit över. Berömmet var dock inte det enda som fick mig att ställa mig i kö på biblioteket; något med grunddragen i handlingen - fåglelskådning, landsbygden och att inte kunna tala med sina föräldrar - övertygade mig direkt om att den var läsvärd. Och så rätt jag fick! Redan de första sidorna kunde jag absorbera utan minsta anstränging. Språk och innehåll är noga avpassade efter varandra; intensiteten i vissa scener fick mig till och med att paralyserad låta blicken dröja kvar vid den senast lästa meningen. Bokens glesa och genomtänkta disposition av texten tillför något till läsningen, även om ett återkommande mantra i kursiv text, ett citat av fadern, förlorar något av sitt allvar genom att flera gånger upprepas.


Tolvårige Klas är en småländsk bondeson med tvångstankar som kan allt om fåglar. Honom får vi följa med ut på fågelskådning och drakflygning, in i omklädningsrummet med våldsbenägna jämnåriga men framför allt i hans känslor för sin pappa, Agne. Pappan är minst sagt oberäknelig, men i vissa stunder förutsägbart elak; läsaren tillåts ana att fadern en gång liknade sonen, men har förnedrats och begränsats så till den grad att han nu behandlar sitt barn på samma sätt som han själv behandlades. Med denna generationskonflikt i fokus gestaltar Tomas Bannerhed sanningar om de roller - vad gäller såväl kön som sysselsättning - som i hemmet stansas in i våra personligheter. Barnperspektivet i romanen är djärvt men befogat och påminner mig om den klaustrofobiska känsla som barndomen kunde inrymma. Sprickor mellan olika generationer kan liknas vid sprickorna efter jordbävningar; all uppdämd frustration, oförståelse och förändring som slutligen stiger till ytan och förvrider relationen mellan förälder och barn. I Klas försök att förstå Agne, att se något annat än det som gör honom så rädd, sipprar kärleken fram - en kärlek som dock är oförmögen att omvända en man utan hopp.