Linnéa Wigforss

Bland gröna rankor som täcker mark och klär betong. Jag sitter direkt på marken med taniga benen rakt fram och de skär genom knähögt grönt sly och är hudfärgade stockar med ett slut i mina skor. Skorna är som en hopsvetsad ände och markerar var människa går över i växtlighet. Jag slutade växa för ungefär tio år sedan. Jag försöker inte att gömma mig i allt det här gröna runt omkring men det överröstar med sin nästan kväljande grönhet. Bara genom sin egenskap att vara grön kan träd fylla hela gläntor med innehåll. Blad täcker stammar som påminner om köld; bara under grön säsong kan jag glömma. Hud är mer som bark än blad. När någon bestämmer sig för att skada den är skadan snabbt gjord. Som ett träd skulle jag vissna och alla löv stryka med men som lätt kan återuppstå på grannen redan nästa vår. Lövverk sveper inte bara i vinden utan som vinden. Träd som träd som träd. Jag är lika olika som järnvägsbron snett ovanför. Träden är något högre än betongpelarna. Nedanför höger knä är huden bubblig och vitfärgad som resultatet av en brännässla som strök mot mig när jag gick hit. Inte illvilligt utan ofrivilligt. Från min sida är vi inte ovänner. Jag hann bara inte se den för den var ju lika grön som allt det gröna. Överallt sker missöden av detta slag. När jag var liten lärde jag mig att en sådan skada går att lindra om man baddar med kladdet som kommer ur ett avplockat groblad. Det går mycket lättare att uthärda en sveda från en nässla när jag tänker på att bark har flera lager.