Linnéa Wigforss

Så är det, att mitt sommarlov mest har upptagits av hårt slit, enligt min mening. Fysiskt så har jag vant mig både vid att rusa efter morotspåsar och light-color, och faktiskt nu också vid att steka och krydda, dressa och lägga hälar. Grejen är den, att det hårda slitet är att fortfarande uppskatta den jag sägs vara, även nu när jag inte har tid att varken läsa, lyssna, spela eller växa. Varför - när det verkligen finns ett behov på flera ställen i mig - dras jag inte automatiskt till att göra allt detta, hur trött jag än är? Varför förstör vanan det jag helt vill se som värdefullt?

"Jesus, fräls mig!"

Det här är den absolut värsta bilden jag sett i hela mitt liv. Myrans pyttehjärna inkräktas av svampar som mer och mer tar över, växer, slutligen spräcker skalet och kommer ut. Myran lever alldeles för länge än vad som borde vara möjligt. Och det är så hemskt. När vissa populationer blir för stora kan de drabbas av de här svamparna för att ekosystemet inte ska haverera.

Just nu mår jag inte helt bra. Det här med semester är lite konstigt. I området där jobbet brukade svälla är nu tomt och jag känner mig ganska skrajsen. Jag vågar inte föreställa mig hur den här veckan heller kommer att bli. Roskilde är den leriga festivalen. Men jag är trygg med mina saker. Bland annat har jag ganska många pappersnäsdukar med mig.