Linnéa Wigforss

Att läsa band ett och två hur den oändliga litterära skapelsen På spaning efter den tid som flytt har tagit har tagit mig hela sommaren. Sedan sköljde jag ned Swanns värld och I skuggan av unga flickor i blom med Nattens inre av Léonora Miano, en roman som utspelar sig i ett fiktivt afrikanskt land där befolkningen i en hel by under dödshot åt upp ett föräldralöst barn. Jag ångrar detta. Först tänkte jag att det var ett bra val att läsa något helt annat, men detta visade sig vara ett dåligt helt annat. Förvisso längtar jag ändå inte tillbaka till Prousts förfinade långsamhet riktigt än, men kontrasten hjälpte mig att återigen se det fina i ändlösa metaforer och sjuklig översinnlighet.

Berättarjaget i romanserien (den brukar också kallas "svit", antagligen för att det låter så förnämt) är en helt och hållet estetisk själ och kan bara uppskatta något som är vackert för att det är just vackert. Till en början hänfördes jag av hans känselspröt som verkar löpa direkt in i hans utsökta formuleringsförmåga, men efter några hundra sidor hade jag blivit härdad. Eftersom jag själv är långt ifrån lika förfinad och mottaglig inför de minsta små intryck hade vissa utläggningar ingen chans att nå ända fram. När dock en perfekt metafor, en liknelse av det slag som förklarar fenomenet bättre än fenomenet självt, dök upp - och det har de gjort med jämna mellanrum - var jag alltid lika tacksam. Det finns meningar i dessa böcker som verkligen förtjänar att citeras.

Att en av västvärldens mest kanoniserade böcker skulle kretsa så mycket kring kärlek, det hade jag faktiskt inte trott. Kärleksromaner har väl inte vidare mycket till status? Om det nu är kärlek till en person det faktiskt handlar om, det är troligare att det snarare är en kärlek till kärlekens estetik. Prousts berättarjag har full koll på känslornas ekonomi och vet hur man lägger upp en strategi för att sakta närma sig föremålet för hans tillgivenhet. Ganska ofta förvirras han av minnen och fantasier; berättarjaget, och vi genom honom, upplever verkligheten aldrig som komplett i sin tid-rumsliga samtidighet. Det som har varit är närvarande - det som har varit är nästan mer närvarande, eftersom det är vad romanen handlar om. Läsaren har bara berättarjagets tidsuppfattning att lita till eftersom han aldrig ses utifrån, inte ens tilldelas ett namn. Pojken, och i andra delen den unge mannen, har monopol på att beskriva de personer som kommer i ens väg, och missbrukar inte sin ställning. För nog skrattar jag ibland av Marcel Prousts otroliga romanfigurer och deras nycker - antagligen är det detta som så småningom kommer att locka mig till att läsa mer. Nästa sommar kanske.