Linnéa Wigforss

Av okänd anledning känner jag för att vara så pass personlig att jag här citerar ur ett nyss skrivet mail till min vän Kristin. Kanske för att det är frustrerande att lyckas komma åt det svåråtkomliga i vissa texter men inte i andra, och att jag därför vill stjäla det privata från mig själv och något respektlöst blotta det i ett oväntat sammanhang. När jag ertappar mig själv med att förvåna, måste jag klämma åt och vända ut och in, innan jag ser min egen reaktion. Här är då det övervunna, innanmätet i det åtklämda:

Dålig, dålig radiopjäsgestaltning av Dostojevskijs Brott och straff på P1 idag, riktigt pubertal och eländig - glad att jag inte fick för mig att tipsa dig om detta. Vi kanske kan läsa ryssar tillsammans i juni? Jag tror nämligen att jag får mer gjort på den fronten om jag har någon form av sällskap. Vi behöver inte läsa samma, utan kan på så sätt sidobefrukta varandra. Jag är inriktad på Doktor Zjivago, Anna Karenina eller Krig och fred. Vi kan ju se vad som finns på söta lilla Borlänge Bibliotek för oss att förkovra oss med.

   Anledningen till detta kvällsmail är inte den kastrull med nykokt äppelmos som står på min balkong, utan ett första fragment av en novell som påbörjade sin existens för ungefär en halvtimme sedan. Jag hade först tänkt att skriva om skånska kaniner som desperat kastar sig mot Öresundstågens fönster för att som bärpajer slungade mot en glatt och vertikal yta sakta glida ned. De skulle träffa rutorna med ett sådant duns som bara kommer från en mjuk och uppgivet lealöst kropp, några sekunder tidigare nervöst och kaninaktigt pulserande då plötsligt ingivelsen kom att klänga sig fast vid detta fartvidunder på väg mot en bättre värld. Tyvärr var det ingen kanin som var tillräckligt muterad för att lyckas - de gled en efter en ned längs ytterväggen och nådde oundvikligen tågets underrede.

Det första fragmentet av novellen löd alltså annorlunda. Frågan är bara hur mycket bättre, egentligen.