Barn och begravning
På väg från spårvagnshållplatsen möter jag en gänglig far och ett vingligt barn; de väjer för en vattenpöl och vi kommer närmare varandra på cykelbanan än när var och en kan hålla sig till sin kant. Jag ser på ungen, jag ser den i ögonen och jo, där inbillar jag mig att jag hittar någon form av utlovande om alltings mening. Ingenting matchade på den ungen. Mössan på skaft. Det är sällan jag ser så mänskliga barn, alla är så utpyntade i färgkonsekventa helkroppsmunderingar. Efter att vi passerat varandra, jag och pappan och barnet, såg jag till höger och där var människor på kyrkogården, i en svart gruppering. Jag kan se dem från mitt fönster också, nu när jag kommit in. En begravning i pågående. Nu ska jag cykla till ICA för att handla mat för att hålla mig vid liv för att sedan skaffa barn för att sedan begravas, allt förhoppningsvis vid rätt tillfälle. Men tack och lov har jag ingen aning om någonting.
Kommentarer
Trackback