Linnéa Wigforss

I kväll blir nya miljöer introducerade för mig; geografiska såväl som sociala. Egentligen är det löjligt att avgränsa det just till denna kväll; vart steg, var dag, var kommentar är att stoppa sitt huvud i en ny toalett och spola. Uppfriskande, under förutsättningen att toaletten är ren. Om det är jag som har städat den, då är den garanterat ren.

Då och då funderar jag på det här med geografi. Då och då ifrågasätter jag mitt val av geografisk plats att bebo. Varför har jag redan fäst mig vid en plats? Följdfråga: varför hade jag i förväg fäst mig vid en plats? Det är så många som inte gjort det än: som tågluffar, som reser, som testar, som låter bli att fästa sig. Är det begränsande? Spelar det egentligen någon roll?

Svaret på alla frågor: jag avgör. Mitt humör avgör.
Min förmåga att ta ansvar för mina egna handlingar avgör.
Jag njuter av att ta ansvar för mina egna handlingar. Varje handling jag inte ångrar är en tydligare markering runt mitt jag, varje handling jag ångrar är en finputsning av den utopiska skissen av mig själv. Det jag är fäst vid är egentligen bara denna skiss. Det ser ljust ut.