Personalrummet

Två gånger brände jag mig på jättehett kaffe och sen gled stolen iväg och jag hamnade i golvet som var jättehårt och nu har jag ont i halva rumpan och hela ryggen. Jag hade ändå så himla trevligt och Sara undrade om det gick fint, och de andra skrattade och allt var helt enkelt - helt och hållet - jättetrevligt.

Intressant hur mer jobb gör att jag faktiskt accepterar och gör det bästa av situationen. Nu är jag inte rädd för att jobba längre. Jag kan ha roligt när jag är där, och ha det ännu bättre när jag inte är där. Perfekt! Det kräver aktiv tankekraft men utan detn extra ansträngningen mår jag dåligt. Jag vägrar dessutom att bli dummare än jag är. Det finns ingen risk.

Sen har jag ju semester snart också. Jag har så drömliknande föreställningar om Roskilde. Det kommer att vara en parallell värld utan regler och utan måsten och utan praktiskhet. Där kommer jag att falla in i det okontrollerbara - smuts går inte att bestämma över - och bara VARA. Det kommer helt enkelt att vara storslaget. Med människor jag tycker om.

Jag kommer faktiskt inte att bo här så länge till. Här har jag bott hela mitt hittills levda liv, men jag vet redan nu att jag kommer att flytta. Jag bestämmer mig för det och tack och lov har jag inte ens tänkt på att stanna. Men jag är inte beredd på förändringen, den kommer bara att jobbas igenom - lika självklart som att håret växer, lika självklart kan jag inte bo kvar. Jag är en sådan person, flytta-efter-gymnasiet-brud som är något rädd för den lilla staden. Det kanske också är just sådana som sedan flyttar tillbaka till det som känns som hemma. Men jag vet faktiskt inte, Göteborg känns väldigt hem för mig också. Om jag nu verkligen vill bli kvar i den stad jag studerat i?

Kommentarer

Kommentera som fan, s'il vous plaît:

Namn:
Kom ihåg vem jag är

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback